Ett avsked till världens bästa ute-kompis

Sedna och jag på fjälltur 2012.

När hjärtat pratar till dig, är det bara med ärliga ord sägs det.

Av Fredrik Sigurdh

Jag vill berätta min historia om Sedna rätt från hjärtat, rakt upp och ner.

Exakt som vårt förhållande var – rätt på – utan krusiduller med massor av äkta känslor.

Vårt 9 år långa förhållande startade en brännhet sommar i Norra Sverige.

Du föddes våren 2007. Ditt namn blev Sedna – Goddnes of the Sea, ett passande namn till en valp född på den arktiska tundran, helt i granne till ishavet i Nord, på en plats där man ser rakt in i Ryssland.

En plats där naturen bestämmer, där solen lyser starkast och stjärnorna klarast.

Första mötet

Din uppfödare mötte mig på en dammig parkering, några mil utanför  Piteå i Norra Sverige, där jag då bodde.

Efter en kort hälsning gick jag in och hämtade en kopp kaffe till mig o gubben.

När jag satte ner kaffekoppen, såg jag att den gamle veteranen av en hundførare och uppfødare, skakade lätt på handen då han skulle rulla sig en Petterøes 3.

Som sann hundälskare, vet jag att även en tuff «trapper» har svårt att slita sig från sina hundar – gamla som unga. Det var inte bara den långa resan från tundran och ett överskott av koffein som gjorde den gamle darrig på handen…

Efter en stunds lågmäld diskussion om väder o vind. Gick vi till bilen där hundarna satt utanför i skuggan. Med på turen hade han moren till Sedna och en syster.

Ett gott tecken på att omtanken och omsorgen var på plats.

Uppfödaren sa till mig att han ville ha en sista 5 minuters spatsertur, innan han lämnade över ansvaret till mig.

En sväng runt parkeringen, sniffandes på grästovor, kom de tillbaka, mannen med stora kliv och Sedna energiskt skuttande vid hans sida.

«Här» sa mannen «nu är den lilla flickan ditt ansvar, ta nu ordentligt hand om jenta och visa henne den respekt som hon förtjänar» sa mannen med tårfyllda ögon. I den längsta mening han sagt, på den lilla timme vi druckit kaffe o prövt på small-talk.

Mor och syskonvalpen hoppade in i bilen, gubben kastade sneipen, klev in sa ett kort hej med en ännu mindre nick, startade bilen och drog iväg i en sky av damm från den gruslagda parkeringsplatsen.

Där stod jag med en litet nystan av ett troll. «Jaha» sa jag för mig själv, «nu blev jag plötsligt med hund».

Den lilla tittade förväntans fullt upp på mig med sina stora bruna ögon, viftandes energiskt med den långa svansen. «Vad ska vi hitta på nu då?» Var den tydliga frågan.

Hundpappan

Lite rådvill gick jag bort till terrassen vid huset och fyllde på vatten i den blå skålen, i den andra fyllde jag på med en stor portion hundmat.

Satte mig ner på trappen och tittade på när den första måltiden gick ner på högkant, fortare än världens snabbaste sprinter springer 100 meter i OL.

Efterrätten var tydligtvis jag – tack för maten, var att hoppa hon upp i mitt knä och slika mig i ansiktet och tugga mig i skägget. Tydligen var jag en spännande människa, något som måste undersökas noggrant.

Efter middagen gick vi några runder i skogen, vid det lilla berget där vi bodde.

I mitt sovrum hade jag på förhand gjort i ordning en hundplats till Sedna.

En tjock filt över en stor madrass på golvet – under vinduet – var jag överens med mig själv att det var en helt perfekt sovplats.

Sedna var inte helt övertygad om att sova ensam på golvet på en okänd madrass utan kända lukter. Givetvis skulle hon sova hos mig i min säng.

Efter några timmars fight om vad som var rätt och fel. Var det uppenbarligen helt rätt även för mig att Sedna skulle sova i sängen. 150 hundbett senare i händer, armar, öron och fötter i kombination med krafsande  och gnyende, gick jag upp för en liten tur i sommarnatten. «Lilla jenta» sa ja till Sedna när vi satte oss ner på terrassen «saknar du din mamma och syskon?» Prövade jag.

Sedna tittade upp på mig , satte sig nära mig, helt tätt intill, la sitt huvud i mitt knä och somnade direkt.

Där satt jag, i den svala sommarnatten, det första dygnet i vårt liv tillsammans.

Tankarna for omkring i huvudet – Hur jag skulle klara att vara husse, hur gör man, vad om jag gör fel och så vidare. Var inte helt bekväm med att bli hundpappa – kändes som ett överväldingande ansvar. Jag som bara haft ansvarför mig själv tidigare.

Tack

Nu många år senare, kan jag se bak på min osäkerhet med ett stort leende.

Visste jag inte hur jag skulle göra – visade alltid Sedna vägen.

Många gånger visste hon bättre. Som när vi gick på fjället och hon vägrade gå vidare. Det var tydligen stor lavinfara skulle det visa sig senare.

Eller den gången när hon väckte mig på natten så jag inte försov till taxin till flygplatsen och det viktiga mötet.

Sedna såg ofta de som behövde lite extra tröst. Sedna la ofta sitt stora huvud i deras knä eller satte sig tätt intill – så man kunde känna hennes stora omsorg och trygga närvaro, likt en god hamn i dåligt väder.

Nu har du lämnat mig och familjen.

Vad jag tror, är att du just nu springer med alla dina Malamute vänner och jagar med all den glädje du alltid utstrålade och spred omkring dig.

Tack älskade Sedna för alla turer i skog och mark.

Tack För alla mysiga stunder i soffan, en soffa som du aldrig fick lov att ligga i egentligen.

Kanske blev du lite väl varm i pälsen på äldre dagar – då du satt, tiggande vid middagsbordet.

Jo vi käftade lite på dig, men vi gjorde det aldrig helhjärtat.

Du var en familjemedlem, du var alltid med överallt. Kanske de där turerna i stolliftarna upp på fjället var lite på gränsen, men du följde alltid med dit vi skulle.

För du hade ett lika stort hjärta för oss som vi för dig.

Tagger
Vis mer

Relaterte artikler

Sjekk også

Close
Close